Mayflower85

Det är ju helt jävla underbart att folk alltid tycks sig veta vad som händer i andras förhållanden/hem/relationer/liv whatever..
Så skönt att DU vet precis hur det ligger till när jag och min pojkvän bråkat.
Så bra att du förstår precis hur JAG tänker och har agerat.. Speciellt när du känner mig så bra.. Helt underbart också att du känner för att lägga upp det på internet..


För det kan ju faktiskt inte ligga till så att det var hans eget beslut? Att han någonstanns kände att det faktiskt är konstigt att ett gammalt ragg hör av sig med jämna mellanrum? Det är helt omöjligt.. Självklart är det så att hans svartsjuka, arga orättvisa flickvän har tvingat en vuxen människa att säga något.. Haha.. Ja jävlar... Under pistolhot kanske? Eller med sexstrejk?



Jag anser mig ha blivit orättvist behandlad ganska mycket den här helgen.. Precis allt har gått åt helvete..
Jag anser mig förtjäna precis den respekt jag ger till mina nära.. Men på nått vis, när man ger så börjar folk så småningom anse sig själva ha rätten att bara ta..
Att börja ta det för givet..

Jag kanske inte har haft en dålig uppväxt, fått stryk eller blivit missunnad saker i min uppväxt.. Men jag har blivit sviken/överkörd och trampad på.. Som dom flesta andra.
Jag har enligt mig en ganska stor erfarenhet av förhållanden och relationer av olika slag. Jag vet vart jag har mina gränser och jag har mina principer.
Folk kanske kan i många fall se mig som krävande och hård. Men det är nog dom som inte ser vad det är jag ger tillbaka..
Jag behöver inte matriella saker av dom.. Jag kräver inte att få middagar, presenter osv..
Jag har ett krav i princip, och det är att man ska ge mig respekt! Och det tror jag att dom flesta vill ha. Eller?

När någon ljuger för mig blir jag galen.. För mig är det i princip oförlåtligt..
Sen beror det självklart på lögnen..
Men den här helgen har jag blivit sårad av någon som betyder otroligt mycket för mig.
Jag har blivit orättvist behandlad, behandlad utan respekt. Bakom min rygg.. Och dessutom så ljög den här personen mig, rätt upp i ansiktet.. Två gånger.
Oförlåtligt? Jag är kluven..

Jag vill verkligen att det har ska lösas. Det känns ibland som att jag sliter mig själv i bitar.
Men självklart är det långt ifrån alltid så här.. Det är ju det som gör allt otroligt mycket svårare..
Ska jag ha orken att laga den här människan när jag samtidigt behöver laga mig själv? Kommer jag lyckas få den här underbara människan att hålla sig till det underbara, varma, kärleksfulla som jag vet och fått känna på att han kan vara?
Kan vi tillsammans på något sätt kompletera varandra och respektera varandra så mycket att vi kan ha det så underbart som bara vi två kan ha det? Jag hoppas det.. Så mycket att det gör ont..
Hur mycket tålamod ska man ha, och när blir man dumsnäll?
Det finns inget som är lätt med sånt här.. Men jag hoppas och har på känn att det är något speciellt...