'save me from the nothing I've become..'

Vissa kvällar, speciellt när jag är ensam, kommer tankarna igen.
Usch. Samma tankar åter igen. Varför kan dom inte bara ge fan i mig?
Jag vill så mycket mer, men det finns ingen vits med att grubbla. Vart hjälper det mig?
Jag hamnar ju för i helvete bara djupare ner i skiten. Varför kan jag inte bara inse att just nu får jag finna mig i att vara den här 'ingenting' jag har blivit..
Det roliga är att i princip alla man frågar ger samma svar. 'Vad är meningen? Är du nöjd med det här?'
'Neeej, klart man vill ha annat, det vill väl alla? Men så här ser det ut. Och det nöjer jag mig med.'

Varför kan inte jag nöja mig? Varför skriker mitt hjärta av smärta när jag tänker på hur allt ser ut? Vart kommer det här leda?

Min mardröm är att jag ska vakna upp en morgon och vara 70år och fundera, 'Vart fan tog livet vägen?'







Kommentarer
Postat av: Hanna

Jag tar med dig om inte annat så i handbagaget jorden runt gumman, då ska du få se på fan =) i februari är det tänkt... efter den 8:de? SÄG JA SÄG JA SÄG JA!!! Puss!!!

2008-11-10 @ 23:32:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0