Mayflower85

Jag känner en sån stor stress och förvirring inom mig. Jag tror jag håller på att bli galen..
Är så jävla kluven i flera frågor. Det har hänt så mycket den här sommaren så jag har fått lov att tänka om. Börja om på noll. Vem fan är jag och vart vill jag komma? Vart har jag varit och vart är jag på väg?
Så många av mina principer och tankar som har fått ett nytt ljus på dem. Eller mörker...
Känslor som har förvirrat mig.. Känner jag mig förvirrad över dem pga att jag inte vill acceptera dem? Eller är jag förvirrad för att jag faktiskt känner? Har blundat för allt så länge nu... Är jag redo att öppna ögonen? Är jag redo att ta det steget som jag nu känner blir mer och mer uppenbart att jag måste ta?
Kan jag bara släppa allt det som varit? Kan jag lämna det som måste stanna där det är bara för att det är omöjligt för mig att ta det med mig?
Att det ska vara så svårt att släppa taget om det man har. Är det för att det man inte har skrämmer en? Det är förbannat korkat att stanna i det man redan har om det inte gör en lycklig, utan bara ger en en trygghet i att 'här överlever jag i alla fall'..
Sen då? Om jag tar steget och sedan faller, vem tar emot mig då?

känns som att jag står mitt i mellan två världar och vet inte åt vilket håll jag ska falla...