Mayflower85

Det har snart gått 2år sen du lämnade oss.. I 2 års tid har jag tänk på dig så gott som varje dag.
Allt har känts så orättvist, så ofattbart.. Jag har nog inte velat accepterat det. Jag vill det nog fortfarande inte.
Tanken på att jag aldrig får se dig igen får det att vrida sig i bröstet. Jag får aldrig krama om dig igen.
Känslan jag kände när jag nu stod där, efter snart två års tid var hemsk.. Jag ville inte se ditt namn på stenen. Jag har haft en dum önskan om att allt var ett dåligt skämt. Att du fortfarande fanns hos oss.
Men stenen gjorde det så defenitivt. Sanningen slog mig, som en käftsmäl..

Jag visste inte vad jag skulle säga till din bror. Efter så många år kunde jag inte visa ens för honom hur ont det gjorde i mig.. Han bet också ihop. Jag såg det.. Han sa att han var ok. Har så mycket annat i livet att tänka på nu. Det är väl bra, men jag undrar om man någonsin blir ok efter att förlorat sin bror?

Du var en underbar människa Henrik. Så god rätt igenom. Jag undrar ibland om jag någonsin behandlade dig rätt.. Om jag någonsin gjort dig något ont.. Jag känner ibland att jag kanske inte såg dig tillräckligt.. Men det var så svårt..
Det är ännu svårare nu.. Jag saknar dig så jävla mycket!! Jag vet inte vad er jag kan säga.. Jag saknar dig varje dag.. Våra promenader, msn konversationer, våra dispyter om jakt.. Jag saknar dina 'tjena snygging' och dina 'litte' när du skrev.. =) Det är tomt utan dig.. Fruktansvärt tomt..

Du var verkligen en ängel.. Antagligen för god för den här världen..

Mina ord har tagit slut nu... Jag har så många tankar som jag vill säga till dig.. Men dom blev plötsligt tomma.. Orden räcker inte till.. Jag är ledsen.. Snälla förlåt mig.. Jag hoppas att du förstår ändå...