Blivande hemlös...
Jepp.. Saker och ting händer snabbt här nu vill jag lova..
Sitter just nu i mitt relativt tomma vardagsrum.. Eller ja.. I princip hela lägenheten börjar se ganska tom ut, om man inte räknar med allt skit som ligger överallt... Soffor, soffbor och matbord är borta. Troligen försvinner både skrivbord och Tvbänk inom kort. Mitt hem är inte längre ett hem utan mer ett ställe med tak och väggar. Det känns tomt... Jag vill inte vara materialistisk på något sätt, faktum är att sånt stör mig så in i helvete. Men mina möbler... Dom var inte nya, moderna eller särskilt snygga i överhuvudtaget.. Men dom var mitt hem! Min trygghet, min oas.. Något jag byggt upp de senaste 5åren. Det här är min första lägenhet. Jag har gått igenom mkt här, blivit 'vuxen' om man vill kalla det för det, lärt känna mig själv och många andra. Helt enkelt blivit den jag är just nu.
Det känns skrämmande och sorgligt men samtidigt spännande och förbannat kul. Det är precis som att sudda ut allt och börja om från noll igen.
Skrämmande för att jag släpper taget om den trygghet jag har här, sorgligt för alla fina människor och minnen jag lämnar här, spännande för att nu kan bara framtiden visa om mitt val är rätt och roligt för att jag äntligen börjar få ett hopp om att livet är mer än vad det har verkat den senaste tiden.
Jag tror att dom flesta som känner mig vet att jag har varit missnöjd och känt mig felplacerad under en längre tid nu..
Jag vill att ni ska veta att det inte handlar om er.. Ni är och har varit underbara!
Men jag gissar att jag är en ganska rastlös själ och jag klarar inte av att stå och trampa på en punkt för resten av mitt liv..
Vi får trösta oss med att jag inte flyttar till andra sidan jorden utan 'bara' 110mil norrut. Och jag säger inte att jag aldrig mer kommer flytta tillbaka. Vilket jag helt ärligt faktiskt tror att jag kommer göra. Jag tror att jag med stor sannorlikhet kommer att förlora kontakten med några utav er, det känns självklart tråkigt.
Men jag tror också att om det blir så, så är det för att det är meningen. Vissa människor får man bara 'ha' en kort period. Och jag vet att man alltid lär sig något utav alla. Oavsätt om det handlar om sig själv, den andre eller mänskligheten överlag..
Tack mina finaste vänner och familj för att ni förstår vart jag står. Jag kommer alltid att finnas för er, även om det kommer ta månader eller år mellan gångerna vi ses eller hörs av.. <3
Sitter just nu i mitt relativt tomma vardagsrum.. Eller ja.. I princip hela lägenheten börjar se ganska tom ut, om man inte räknar med allt skit som ligger överallt... Soffor, soffbor och matbord är borta. Troligen försvinner både skrivbord och Tvbänk inom kort. Mitt hem är inte längre ett hem utan mer ett ställe med tak och väggar. Det känns tomt... Jag vill inte vara materialistisk på något sätt, faktum är att sånt stör mig så in i helvete. Men mina möbler... Dom var inte nya, moderna eller särskilt snygga i överhuvudtaget.. Men dom var mitt hem! Min trygghet, min oas.. Något jag byggt upp de senaste 5åren. Det här är min första lägenhet. Jag har gått igenom mkt här, blivit 'vuxen' om man vill kalla det för det, lärt känna mig själv och många andra. Helt enkelt blivit den jag är just nu.
Det känns skrämmande och sorgligt men samtidigt spännande och förbannat kul. Det är precis som att sudda ut allt och börja om från noll igen.
Skrämmande för att jag släpper taget om den trygghet jag har här, sorgligt för alla fina människor och minnen jag lämnar här, spännande för att nu kan bara framtiden visa om mitt val är rätt och roligt för att jag äntligen börjar få ett hopp om att livet är mer än vad det har verkat den senaste tiden.
Jag tror att dom flesta som känner mig vet att jag har varit missnöjd och känt mig felplacerad under en längre tid nu..
Jag vill att ni ska veta att det inte handlar om er.. Ni är och har varit underbara!
Men jag gissar att jag är en ganska rastlös själ och jag klarar inte av att stå och trampa på en punkt för resten av mitt liv..
Vi får trösta oss med att jag inte flyttar till andra sidan jorden utan 'bara' 110mil norrut. Och jag säger inte att jag aldrig mer kommer flytta tillbaka. Vilket jag helt ärligt faktiskt tror att jag kommer göra. Jag tror att jag med stor sannorlikhet kommer att förlora kontakten med några utav er, det känns självklart tråkigt.
Men jag tror också att om det blir så, så är det för att det är meningen. Vissa människor får man bara 'ha' en kort period. Och jag vet att man alltid lär sig något utav alla. Oavsätt om det handlar om sig själv, den andre eller mänskligheten överlag..
Tack mina finaste vänner och familj för att ni förstår vart jag står. Jag kommer alltid att finnas för er, även om det kommer ta månader eller år mellan gångerna vi ses eller hörs av.. <3
Kommentarer
Trackback
